2020-02-23

Skollogopeden Ebba Almsenius höll en mycket inspirerande föreläsning på SITS kongress i oktober 2019. Ebba arbetar övergripande i Härryda kommun. I det uppdraget utbildar hon pedagoger och utgår då till stor del från klassrumsmiljön, där hon kan modellera på plats. Hon är även medförfattare till boken ”I relation till lärande: kommunikationsstöd i undervisningen”, som hon skrivit tillsammans med logoped Ulrika Aspeflo. Utöver detta har hon varit med i tv-serien ”Superungar” och hon finns även på Instagram under ”kommunikativ_tillganglighet”.

Ebba nämner med stolthet ytterligare en viktig ingrediens i sitt liv, som har bidragit till att hon fått mycket kunskap om vad som fungerar bra och mindre bra i arbetet med barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer. Det är sonen Tage, som är det äldsta av hennes tre barn, och som har autism och ADHD. Hon kallar honom något så fint som sin läromästare i livet, och den som kunnat ge henne svaren på vilka, av alla professionella lärdomar, som fungerar i verkligheten.

Ebba konstaterar att ”olika personer har behov av olika kommunikationsstöd” och poängterar vikten av att se till att kommunikationsstöden utvecklas i samverkan med flera personer i barnets omgivning för att det ska fungera. De verktyg hon ser som viktiga i sin kommunikationsstödsverktygslåda är:

• Lågaffektivt bemötande: att man inte ska sprida sin egen stress till andra. Det handlar inte om att viska och vara tyst, utan att utstråla och sprida rätt affekter.
• Responsiv kommunikationsstil: hur vi ger respons på kommunikativa signaler.
• Tecken som stöd till talet.
• Bildstöd.
• Tydligt kroppsspråk, gester och mimik.
• Textstöd.
• Anpassning av språk, att ordbanta.

I skolmiljö talar man mycket om tillgängliga lärmiljöer. Man beskriver då olika stödnivåer. Den första är den ledning och stimulans på basnivå som alla elever har rätt att få. Nästa nivå handlar om att vissa elever kan behöva att man kopplar på anpassningar och den tredje nivån är den grupp som har behov av särskilt stöd.

Här blir det också viktigt att nämna KASAM-begreppet: Känsla Av SAMmanhang. Alla behöver kunna känna ett sammanhang för att må bra och bli motiverade. Det kräver att uppgifter känns hanterbara och meningsfulla och Ebba Almsenius betonar att det är viktigt att ständigt beakta: Vad är det som saknas för att motivera just den här eleven? Tydlighet kring situationen ger oerhört stor skillnad och en viktig grund att utgå ifrån är de frågor som alla elever, enligt Skolverket, under skoldagen under skoldagen ska kunna få svar på:

• Var ska jag vara?
• Vem ska jag vara med?
• Vad ska jag göra?
• Vad ska jag lära?
• Hur ska jag göra?
• När ska jag göra det?
• Hur länge ska jag göra det?
• Vad ska jag göra sedan?
• Varför ska jag göra det?

Vi som arbetar i skolan måste söka kunskap om hjärnans funktioner och hur de krav vi ställer på barnen påverkar dem. Här är det viktigt att särskilja krav från krav. Kunskapskraven är en sak, men för vissa av barnen är den stora utmaningen att leva upp till de miljömässiga krav de ställs inför. Att befinna sig i ett klassrum med många andra elever, en projektor som surrar, ljud utifrån och så vidare. Att klara av att samarbeta – både i klassrummet och på skolgården. Det kräver uppmärksamhetsförmåga och förmåga att klara av sociala regler, att planera och förstå vilka konsekvenser olika agerande kan få.

Språk och kommunikation används hela tiden i skolmiljön som redskap för lärande, för att tänka och för att lösa problem. Språket används också i sociala situationer för att kunna samarbeta, både på raster och under lektionstid. Man ska kunna söka och använda information och inte minst värdera den. Ta och ge instruktioner, samtala samt resonera, diskutera och argumentera, vilka är viktiga moment i dagens skola. Vidare kunna presentera och redogöra för information och, som om inte det räckte, kunna kommunicera i tal och skrift, läsa och analysera texter och anpassa språket till olika sammanhang. Att ha språkliga svårigheter påverkar med andra ord oerhört mycket under en dag i skolan.

Vi lever dessutom i ett samhälle där vi blir överösta med information. Vi möts av mycket mer verbal information nu än tidigare och utöver det får vi mycket visuell information via plattor och paddor. Då blir det tufft att sålla bland allt man möts av. Processtiden har dessutom minskat, för både barn och vuxna. Det ställs höga krav på bearbetning och ofta att man ska svara på information. Det gör hjärnan utmattad.

När det kommer till språk, består det ju av såväl språkförståelse som uttrycksförmåga. De elever som har en språkstörning riskerar naturligtvis att hamna i språklig sårbarhet, utöver alla utmaningar som nämndes ovan. Men det är inte bara elever med språkstörning som kan råka ut för detta. Även de som exempelvis har svårigheter inom autismspektrat, ADHD, svag teoretisk förmåga, flerspråkighetssituation, där man egentligen har ett oerhört gott förstaspråk men inte hunnit etablera det andra språket, och/eller dyslexi kan hamna i språklig sårbarhet. Även stress av olika slag påverkar vår förmåga att ta in och komma ihåg språk. Det är bra att vara medveten om att allt detta kan vara anledningen till att information som man som pedagog upplever att man gett flera gånger inte har gått in. Eftersom språklig sårbarhet är en riskfaktor för framtida måluppfyllelse går det inte att nog betona vikten av förebyggande och främjande insatser.

Ebba Almsenius pratar vidare om kommunikation. Hon brukar tänka att beteende är kommunikation. Vi vet att kommunikativa svårigheter hänger tätt samman med utmanande beteende. Vi sänder och tar emot massa signaler hela tiden. Även när man ”bara” lyssnar, skickar man ut signaler. Kommunikation handlar även om hur man tolkar signaler. Tolkningen kan vara medveten eller omedveten och olika kommunikativa signaler kan av omgivningen tolkas olika beroende på situationen.

De olika kommunikativa funktioner som nämns av Ebba Almsenius är att fråga, begära, benämna, kommentera, berätta, neka, skoja och småprata.

Traditionellt har kommunikativ träning med barn med autism ofta inneburit att jobba med att begära saker. Det är förvisso bra, men forskning har visat att det som hjälper vår kommunikationsförmåga framåt är när vi kan kommentera vardagliga situationer. Att kunna säga ”tokigt” eller ”wow” skapar engagemang och kommunikationstillfällen, snarare än att man kan be om ett äpple eller en banan. Mycket av kommunikationen på förskola och skola har präglats av att den vuxne ställer frågor och barnet ska svara. Ebba Almsenius berättar att hon har träffat pedagoger som tycker att det känns konstigt att ställa om från det tänket och ”bara” kommentera vad barnet gör, i stället för att ställa frågor. Hon säger att det naturligtvis inte är förbjudet att ställa frågor, det ska man också göra, för att locka fram kommunikation. Men det är viktigt att komma ihåg att frågor för många av barnen med den här typen av svårigheter, kan upplevas som mycket kravfyllda.

Ebba träffar åtskilliga barn som egentligen har starka språkliga förmågor, men som har svårare med kommunikationen. Många barn är tysta och svarar exempelvis sparsamt på frågor. Men det är viktigt att fundera på varför ett barn är tyst, frekvent svarar ”va”, ”vet inte” eller ”jag kan inte” eller blir argt när det får en fråga. Det kan finnas flera förklaringar:

• Det vet inte svaret.
• Det har svårt att komma igång, veta hur man ska starta.
• Det har någon form av inre stress, talfobi – selektiv mutism.
• Det behöver mer tid, frågan behöver sjunka in.
• Det har inte hört.
• Frågan var för stor och otydlig.

Oavsett reaktion så är det en signal om att de fått alltför höga krav. Vi behöver kunna tolka beteendet snarare än de ord barnen säger. Vad är det eleven försöker kommunicera egentligen? Vi behöver koppla på ett tydligt och lugnt och respektfullt bemötande.

Vad gäller tillrättavisningar är det viktigt att känna till att orden ”nej” och ”inte” kan vara rent förödande för dessa elever. Detta är ofta barn med dålig impulskontroll. Ordet INTE försvinner: ”hoppa inte i vattenpölen” kan lätt förvandlas till bara ”vattenpölen” och reaktionen blir att barnet börjar hoppa vilt i vattnet.

Barn med utmanande beteende blir ofta tillrättavisade och det riskerar att förstärka det negativa beteendet. De fortsätter att göra det oönskade, och eftersom de redan har gjort något dumt och är stressade så är de inte sitt mest mottagliga jag. Det är bättre att prata om det som hänt i ett annat sammanhang. Då kan man lugnt och strukturerat ge strategier för hur de kan göra i stället. Ofta vet de mycket väl vad som är rätt och fel.

Hur ger man då barnen bra strategier? Att säga ”du får inte göra X”, lägger ansvaret på eleven, och där ska det inte ligga. Eleven kan ha svårt med sin impulskontroll och sin uppmärksamhet och då ska man som vuxen finnas där och säga ”Vi gör så här i stället”. Då tar den vuxne ansvar för hur eleven behöver tänka.

Att ha bristande impulskontroll kan ge olika effekter. Man kan säga tokiga saker, slåss, knuffas, ha kraftiga känslouttryck som går över styr.

Ebba Almsenius ger här ett exempel på hur hon agerade för att komma vidare i ett fall där en pojke i en förskoleklass ständigt rev de andras byggen. Pojken fick alltid skäll för att han gjorde det och han hade en låg självkänsla. Pedagogerna tyckte att det ändå var motiverat att tillrättavisa honom för att visa de andra barnen vad som är rätt och fel. Ebba frågade då pedagogerna om de trodde att de andra barnen uppfattade att han gjorde rätt samt om de trodde att han själv trodde att man fick riva de andra barnens byggen. Det enhälliga svaret var nej. De kunde då konstatera att det var något annat som gjorde att han inte kunde behärska sig. De provade således en annan väg när detta hände nästa gång. Almsenius gick fram till de elever vars bygge var rivet. Hon bekräftade deras känsla och att det är okej att bli ledsen. Hon förklarade vidare att pojken tränar på att låta armarna och benen sluta göra så, och frågade barnen hur man kan göra för att bli bättre på något. Barnen föreslog att man måste träna, vilket ju var ett korrekt svar. Almsenius uppmuntrade sedan barnen att bygga upp tornet igen, vilket de gjorde. De tog en bild på tornet och konstaterade hur fint det blev. Sedan var det dags att städa. Almsenius frågade då barnen om de skulle höra om pojken ville vara med och riva. ”Ja, vilken bra idé! Han älskar ju att riva saker!”, blev reaktionen. De frågade således och han kom och fick vara med. Han rev och alla var glada. Detta var ett sätt att bygga broar och skapa förståelse för olikheter.

Almsenius rekommenderar här ”mantrat” vi gör så här i stället. Ge alternativa strategier, både repliker och aktiviteter, i stället för att säga nej. När de inte har något annat sätt att göra på – ge dem alternativen. Jobba med detta i lugna sammanhang och se till att inövade repliker inte blir kränkande kommentarer.

Det är oerhört viktigt att bygga relationer innan man ställer krav. Ofta har barnen svårt med sin följsamhet och flexibilitet och för att de ska kunna utveckla detta krävs att vi är följsamma gentemot dem. Engagera dig i barnets perspektiv och förbered det. Ge tidsförutsättningar i förväg och tydliggör. Använd gärna tekniska hjälpmedel vid behov.

Här slår Ebba Almsenius ett slag för responsiv kommunikationsstil, att vi ger respons på signalerna snarare än på orden:

• Vänta och lyssna – visa förväntan.
• Tolka och bekräfta kommunikativa signaler snarare än orden.
• Repetera och utvidga.
• Ställ öppna frågor i stället för ja- och nej-frågor.
• Imitera/spegla elevens känsloläge.
• Locka fram kommunikation genom att göra något oväntat/avledande.
• Följ elevens intressefokus – visa engagemang.
• Använd AKK, alternativ och kompletterande kommunikation.

AKK är bra att komplettera med. Ebba Almsenius har alltid sitt ”prathäfte” runt halsen och berättar gärna vad det är. Hon berättar för eleverna att det är så skönt att kunna vara tydlig när man behöver berätta något. Hon använder det på småbarn och upp i åldrarna. Det blir tydligare då. Det köper alla.

Prathäftet använder hon framför allt som fokusstöd för att fånga den som är någon annanstans i sin uppmärksamhet.

Vidare betonar hon vikten av visuellt stöd, vilket fungerar med elever som inte har en synnedsättning. Eftersom ”prat” är mycket abstrakt gör bilder att information och kommunikation blir mer konkret och lättare att förstå. Hon pekar samtidigt som hon pratar.

Ebba jobbar också mycket med SPSM:s tillgänglighetsmodell, som hon har gjort om lite. Den syftar till att se till att ha god social, fysisk och didaktisk lärmiljö med fokus på språklig och kommunikativ tillgänglighet, för optimalt lärande.

Vad gäller den sociala lärmiljön, som denna föreläsning främst fokuserar på, så handlar det mycket om bemötande, värdegrund och kommunikation. Hon betonar dock att de olika lärmiljöerna går i varandra.

Social lärmiljö kan innebära

• klassregler/förhållningssätt i klassrummet
• kommunikationsmaterial
• reda-ut-häften
• känsloskalor
• fritids-förskoleklass
• rollekar
• rastaktiviteter
• olikheter.

Inom den sociala lärmiljön kan man arbeta på olika nivåer.

På organisationsnivå får man fundera på hur man arbetar med värdegrunden på skolan. Har man en respektfull ton? Arbetar elevhälsan främjande och förebyggande? Hur arbetar man med att tillgänglighetsanpassa lärmiljöerna?

Hur ser det ut på gruppnivå? Hur arbetar man med elevers olikheter i klassen? Hur ser lärarnas förhållningssätt ut? Modelleras socialt samspel och respekt?

Hur fungerar det på individnivå: Arbetar man med elevens förståelse för sitt fungerande? Arbetar man med att hitta alternativa strategier? Arbetar man aktivt med kommunikationsstöd? Känner eleven sig delaktig?

Börja med att identifiera och kartlägga styrkor och utmaningar. Utifrån det kan man på gruppnivå arbeta med tydliga förhållningssätt och regler i klassrummet. Dessa är lätta att återkomma till när något blir tokigt i stället för att behöva tillrättavisa. Här är det viktigt att komma ihåg att det alltid kommer att finnas elever som vi behöver hjälpa extra mycket för att de ska lyckas och klara av att följa reglerna.

Även på individnivå är det en bra start att utgå från styrkor och utmaningar och tillsammans med eleven kartlägga hur det ser ut. Detta blir en viktig information till lärare och andra som finns kring barnet. Det ger också en bra grund vid diskussioner med eleven. Att använda sociala berättelser med visuellt stöd är en bra metod för att reda ut missförstånd. Det kan få eleven att stanna kvar längre i ett samtal, beskriva situationen och diskutera alternativa lösningar.

Just sociala berättelser eller datorprat arbetar Ebba Almsenius mycket med, enligt en egen modell. Hon har en förkärlek för att arbeta med detta på gruppnivå och tycker att det fungerar bra när man identifierar en situation som inte fungerar (till exempel hur det ska fungera att gå till matsalen). Hon förbereder då en social berättelse och ger strategistöd för att visa hur det skulle kunna gå till i stället.

Hon uppmuntrar också till att gärna ha pratböcker med strategier som stöd.

Att skriva på datorn eller att sms:a har också sina fördelar. Det blir en mycket tydlig turtagning, det innehåller emojis som bildstöd som förtydligar och det tar ner hastigheten så att man hinner processa.

I det viktiga arbetet med kartläggning och samtal, tipsar Almsenius om Samtalsmatta och känsloskalor. Den förra metoden går ut på att placera bilder på en matta där det finns en positiv, en neutral och en negativ del, utifrån vad man tycker. Det gör att man får en tydlig gemensam bild av vad som fungerar bättre och sämre. Känsloskalor utgör ett alternativ till att sätta ord på känslor. Kanske är det lättare att peka på en skala i färg som symboliserar olika känslor/humör. Det kan vara en bra start för att ”checka in” på morgonen exempelvis.

Ebba Almsenius tipsar om att det i tv-serien ”Superungar” finns klipp om hur man kan jobba på olika sätt.

Hon talar vidare kort något om den fysiska och den didaktiska/pedagogiska lärmiljön:

Här handlar det om att se över

• ljudvolym
• schemabilder
• uppmärkning av material
• uppmärkning av lokaler
• strukturer – dagsschema, rutiner och så vidare
• instruktioner, information
• lektionsstruktur (uppstart, genomförande, avslut)
• ämnesspecifika begrepp/skolspråk
• ordförrådsträning
• stödstrukturer för berättande
• stödstrukturer i olika ämnen.

Här lyfter hon fram följande:

Att skapa ordning och reda är en viktig grund, och här har man god hjälp av bildstöd. Bilder kan sättas på material-lådor, mappar, dörrar etcetera, för att det ska tydliggöras vad som finns var och var man kan göra vad.

Vidare är det viktigt med tydliga strukturer för att få reda på i vilken ordning saker ska ske. Använd scheman för att sänka stressen och öka tydligheten.

Bryt även ner instruktioner. Pekprata och ge checklistor.

Eftersom övergångar mellan olika aktiviteter är kritiska för gruppen, är övergångsinstruktioner en god idé. Att veta vad, hur och när jag ska göra något, gör övergångar betydligt lättare. Förutsägbarhet är positivt och för att återknyta till förväntningar, så kan förutsägbarhet undvika många missförstånd. Använd visuell information för att tydliggöra vad som kommer att hända, vilka som ska vara med, vad som krävs av varje individ och vad leken eller uppgiften går ut på. Använd även bildstöd för att tydliggöra frågeord, träna berättarförmåga och tydliggöra ämnesspecifika begrepp i olika ämnen.

Almsenius slår också ett slag för att vi ska följa Julia Andersson på logopedjulia.se, för fler tips.

Slutligen presenteras en kom-ihåg-lista att ta med sig:

1. Känslor smittar. Smitta med lugn när barnet är upprört.
2. Tolka utmanande beteende som att något är svårt. Hjälp barnet att lyckas eller avled med något annat en stund.
3. Undvik att tillrättavisa barnet (undvik ”nej” och ”inte”). Säg vad barnet ska göra i stället.
4. Förebygg konflikter genom struktur, förberedelser och genom att rigga vissa situationer.
5. Fokusera på att barnet ska lyckas! Uppmuntra och förstärk det som blir rätt och bra.

… och använd mycket visuellt stöd!

Ebba Almsenius knöt på så sätt ihop en mycket spännande föreläsning, full av inspiration för alla att tacksamt ta med sig hem till sin del av Sverige.

Sofia Norrman

 

Länkar:

• Ebba Almsenius om kommunikativ tillgänglighet på Instagram
• Superungar på UR Play
• Recension av boken I relation till lärare – kommunikationsstöd i undervisningen av Ulrika Aspeflo och  Ebba Almsenius