2020-04-26
Kära ni!
Vem hade kunnat tro att min allra sista ledare som SITS ordförande skulle skrivas under så märkliga omständigheter? Mycket känns surrealistiskt och utifrån humör och nyheter pendlar jag mellan hopp och förtvivlan. Jag är oerhört tacksam för att de 70-plussare och andra personer med riskfaktorer jag har i min familj tar situationen på allvar och vi andra gör vad vi kan för att se till att deras vardag fungerar. Vi ägnade oss åt påsklunch via Zoom i år, och det kändes helt okej och lite spännande på sitt sätt. Solen sken på oss alla fast vi åt våra sillbitar på olika håll och ett visst mått av normalitet infann sig.
På min arbetsplats på Danderyds sjukhus är det dock inte mycket som är normalt. Jag tillhör Logopedkliniken där majoriteten av våra nära 100 medarbetare i vanliga fall arbetar med planerade besök på mottagning. I dagsläget är flera nu snabbinskolade som ”assisterande undersköterskor” och arbetar ute på avdelningarna på sjukhuset. Några arbetar på ett beredskapsförråd där de är med och samordnar material av alla de slag som anlöper sjukhuset. Ett gäng ägnade en helg åt att hälla över handsprit, som universitetet skänkt, från dunkar till handpumpsflaskor och ytterligare några ser till att avdelningarna förses med rena kläder. Själv rekryterar jag undersköterskor och sjuksköterskor till sjukhuset. Detta har plötsligt blivit min vardag. Jag vet att även du är påverkad på något sätt, och att vi aldrig kommer att glömma dessa dagar.
Hur konstigt och annorlunda allt än är, och trots att jag som sagt har mina perioder av oro, väljer jag ändå att försöka se det positiva som detta för med sig.
Jag tror att du, precis som jag, har börjat reflektera över dina prioriteringar. Sådant som kändes jätteviktigt och kanske stressande för ett par månader sedan har plötsligt hamnat långt ner på att-göra-listan. Och möjligen kan en del av de saker som tappade placeringar faktiskt även i framtiden få en lite mer undanskymd plats. Vad är verkligen nödvändigt att lägga tid och kraft på? Kanske blir vi mer klarsynta nu?
Det rådande läget har också påverkat våra beteenden avseende hur vi reser, har möten och handlar och det har fått många att äntligen sätta sig in i hur den där webbkameran fungerar egentligen. Förhoppningsvis upptäcker vi att det finns jättebra alternativ som vi kan fortsätta att använda även ”post-corona”. Om inte annat så tror jag att vår miljö skulle uppskatta det.
Det är många av oss som just nu saknar att kunna träffa nära och kära. Låt oss minnas detta och prioritera familj och vänner i framtiden. Alla fina berättelser om hur vi ställer upp för varandra generellt är också något att glädjas åt. Vi kan väl bara komma överens om att fortsätta ha den generösa inställningen till våra medmänniskor från och med nu?
För att nu fortsätta min positiva odyssé så är jag oerhört glad över att vi redan hade planerat för att hålla vårt årsmöte den 7 maj klockan 16.30 via Zoom. Det gör att vi inte behöver tänka om och du kan tryggt och säkert delta i årsmötet oavsett var du befinner dig.
Jag väljer också att tro att vi kommer att kunna hålla kongressen enligt plan den 9 och 10 oktober. Självklart finns inga garantier, och skulle vi vara tvungna att tänka om så kommer du att få information om det här. Vi räknar dock med att allt ska kunna avlöpa som vi har tänkt oss.
I samband med årsmötet kommer jag att kliva av som styrelseledamot och som ordförande. Jag har inte längre den typ av uppdrag på mitt arbete som känns naturligt att förena med SITS och då väljer jag att lämna posten till någon annan. Jag har haft fantastiskt roliga och intressanta sex år som ordförande i föreningen. Jag har lärt mig så mycket om tal, språk och kommunikation, om hur man arrangerar kongresser och hur en förening fungerar. Jag har fått träffa många spännande människor, haft förmånen att delta i många givande diskussioner och fått flera oerhört fina vänner.
Med samma optimism som jag försökt plocka fram ovan lämnar jag nu detta. Vännerna tänker jag behålla, SITS finns kvar och med nytt styre och inte minst med alla lärdomar vi drar just nu, kommer föreningen att gå mot fortsatt spännande utveckling.
Tack för mig!
Sofia Norrman