Skolan är en stor arbetsplats för både barn och vuxna. Människor som möts i en kontext behöver verktyg för att kunna nå varandra. Språket kan liknas vid ett verktyg som vi ska kunna använda överallt och i alla situationer. Både för att skapa förståelse och för att organisera tillvaron, men också för att göra oss förstådda och kunna förmedla vår förståelse.
Vår språkliga förmåga värderar oss många gånger som människor. Ett väl framfört argument ses som lockande och att kunna stå upp för sin sak är kraftfullt. Att vara en god talare skriver vi gärna på vårt cv och där poängterar vi också att vi uttrycker oss väl i både tal och skrift. Vi lägger hela tiden märke till dem som har talets gåva. Vi lyssnar på dem, vi tar intryck av dem, vi håller med och vi tycker annorlunda. Skolans huvudsakliga metod för kunskapsbedömning är också via språket och därmed krävs en god språklig förmåga för att genom tal och skrift kommunicera kunskap.
För lärare är också människor. När vi kommer in i ett klassrum, kommer vi först att lägga märke till de elever som hörs på ena eller andra sättet. Vi kommer att rikta vår uppmärksamhet, positiv eller negativ, till dem som gör sig hörda. I läroplanens kunskapskrav står framskrivet att du ska kunna presentera, argumentera och analysera – egenskaper som långt ifrån alla är bekväma med eller ens har förutsättningar för att göra. För när vi vill att någon ska presentera ett ämne så förutsätter vi att det ska ske genom att någon berättar om någonting. Vi förutsätter och förväntar oss ofta prat.
Samtidigt vet vi att alla elever inte har talets gåva. Alla har inte den språkliga förståelsen som krävs för att ta del av en undervisning som i huvudsak bygger på just språklig förståelse och kommunikation. Faktum är att cirka tio procent av eleverna i en klass har en språkstörning eller befinner sig i en språklig sårbarhet som gör att de redan inledningsvis har en betydligt brantare uppförsbacke för att klara sig genom sin skolgång.
De språkliga kraven finns numera i alla kunskapskrav. I varje ämne förväntas en språklig presentation. Av det du gjort och det du tänkt. Aldrig ges elever numera friutrymmet att bara göra. Inte ens i bildundervisningen, idrotten, hemkunskapen, musiken eller slöjden som tidigare varit en fristad, är det fritt att skapa utan ord. Du ska beskriva din lärprocess, vad du tänkt och vad du erfarit.
Elever idag vet att det ställs höga krav på dem. De vet att vi förväntar oss ett rikt engagemang i skolarbetet. Lärare vet också att de förväntas leverera högklassig undervisning som ska ha sin rot i det centrala innehållet. Lärarnas verklighet är också att i klasserna finns många olika individer. Lärarna vet att alla inte lär på samma sätt men, alla lärare har inte kunskapen om de alternativa arbetssätt som behövs i en skola för alla, tyngd av kunskapskrav som ska tolkas och förstås i sitt sammanhang. Därför är det lätt att förstå att överallt och i alla delar blir den muntliga kommunikationen det verktyg som är naturligast att använda.
Men i klassrummen finns också en tystnad. En tystnad som förtjänar att bli lyssnad på. I klassrummen finns också elever som inte gör sig hörda och vi borde fundera på varför det är så. Vad är det vi missar i kommunikationen med elever som inte har samma möjlighet att uttrycka sig?
Tystnad i sig är en märklig företeelse. Få saker kan få oss att känna oss både så bekväma och så besvärade som just tystnaden. Den kan få den till synes mest balanserade ur balans. En tystnad kan vara mer talande än alla ord i världen, samtidigt kan den få oss att känna att vi inte förstått någonting. Tystnad kan stressa oss och göra oss irriterade. Vi förväntar oss kommunikation och en ordrik sådan. Lärare förväntar sig svar när de ställer en fråga, och tystnaden kan ses som ett, men hur vi väljer att tolka tystnaden säger kanske mer om oss som mottagare än om avsändaren.
För kanske gömmer sig där berättelser om att inte ha blivit språkligt utmanad i hemmet? Eller så finns där en historia om en barndom utan böcker och högläsning? Om vi skulle lyssna skulle vi kanske höra barn berätta om sina föräldrars oro och hur den tar sig uttryck? Eller hur kommentarer från kamrater och lärare kring den egna språkliga förmågan fått orden att stocka sig i halsen och inte vilja komma ut.
I tystnaden ryms också berättelser om undervisning som inte nått fram utan fått motsatt effekt och tyngt eleven med ytterligare ett misslyckande. I tystnaden finns också skolspråket som inte fått fäste, ord som eleverna inte förstått, sammanhang som inte blivit klarlagda och ämnesområden som fortsatt är mörka hål i elevernas innersta.
I tystnaden gömmer sig elevens antagan att alla andra förstår. Att vara den enda som inte fattar. Där gömmer sig också känslan av utanförskap och att inte höra till. Känslan av att vara en av de där som skolan inte är anpassad för. En av dem som har tillträde fysiskt, men som inte får möjlighet att växa i skolan för att den inte är tillgänglig utifrån ens behov. Känslan av att vara en av dem som inte kan svara när frågan kommer, inte för att man inte vet men för att man helt enkelt inte har rätt verktyg.
Om vi tolkar det uteblivna svaret som ett kvitto på utebliven kunskap ger vi inte elever utan ord en chans. Om vi enbart väljer muntlig kommunikation som metod begränsar vi många individer som skulle kunna visa mycket mer kunskap om man fick tillgång till en verktygslåda som var anpassad efter ens behov. Om vi ständigt nöjer oss med att inte få svar kommer vi att sänka förväntningarna och vi kommer inte att vänta på svar. När svaret sedan kommer, när vi för en gångs skull lyckas träffa rätt, kommer vi att ta det för en slump fastän kunskapen kanske alltid funnits där om vi bara hade tagit oss tid att lyssna.
Det är vi som ska lyssna. Det är vi som inte ska ge oss. Det är vi som ska erbjuda möjligheter. Det är vi som ska sortera och organisera. När vi möter elever med språksvårigheter så är det vi, pedagogerna i skolan, som bär ansvaret för elevens delaktighet. Vi kan inte lägga ansvaret för elevens funktionsnedsättning på eleven. I mötet mellan skolan och eleven är läraren den mest kompetenta i kommunikationen. Därmed är det självklart att ansvaret för en fungerande kommunikation alltid ligger på läraren.
Så hur gör man då? Hur hanterar man en situation där ens vanliga verktyg inte längre fungerar eller inte ger önskad effekt? Hur gör man när man ska vara den mest kompetenta i rummet, men känslan är att det vore enklare om eleven gick någon annanstans, till någon annan lärare, så att jag slipper känna mig så väldigt otillräcklig?
Som lärare behöver man först bli språkligt medveten, för vilka krav ställs egentligen för att kunna följa undervisningen och på vilken språklig nivå befinner sig eleverna? Förutom de ämnesspecifika orden i din undervisning, vilka andra ord och begrepp behöver tydliggöras? När de språkliga kraven är identifierade handlar det om att kunna matcha undervisningen till elevernas behov. Det handlar inte om att ta bort information, utan att göra informationen tillgänglig. Det är en väsentlig skillnad.
Men, det är också viktigt att ta hjälp av andra professioner när det behövs. En lärare kan inte kunna allt, men tillsammans med till exempel en specialpedagog och en logoped blir perspektiven plötsligt tvärprofessionella och kontexten kan utvecklas och breddas.
Så, ta ett djupt andetag och våga granska din egen undervisning! Utgå inte från att du har gjort allt. Det finns alltid mer att göra och ett sätt att fortsätta sedan är att prata med eleven. Reflektera och lära tillsammans. En del tänker att det är ett prestigetapp att låta elever vara med och bestämma. Att insatser, anpassningar och särskilt stöd är vuxenbeslut som ska tas. Ja absolut, säger jag, beslutet är den vuxnes men inte utan ledning av hur barnet ser på sin situation.
I en skola där språket är det verktyg som används för bedömning kan vi inte låta elever vara tysta. Vi måste hjälpa dem att uttrycka sig på det sätt de kan. Vi måste erbjuda mer varierad och differentierad undervisning och mer stöd till dem som behöver. Det är vår skyldighet och vårt uppdrag.
Isabel Olsson
Isabel Olsson är specialpedagog med lång erfarenhet av att arbeta med elever med funktionsnedsättningar. Hon har bland annat arbetat som lärare i språkklass. Sedan ett par år tillbaka är Isabel rådgivare i Östra regionen inom Specialpedagogiska skolmyndigheten.
Isabel kommer att delta i panelsamtalet Samverkan i förskola och skola på SITS kongress den 12 oktober.