2018-09-20
IALP (International Association of Logopedics and Phoniatrics), som beskrivits i en tidigare artikel, anordnar regelbundet olika internationella kongresser med forskare från hela världen. I Bremen var det fråga om ett mindre arrangemang, ett så kallat composium. Temat var språkstörning ur ett flerspråkighetsperspektiv, och det hundratal deltagare som var där bjöds på intressanta presentationer i ämnet. Högskolan i Bremen är mycket engagerad i flerspråkighet, och staden Bremen har tagit en rad initiativ i flykting- och invandringsfrågor. En rolig koppling till Bremen som även användes i inbjudan till composiet är den gamla folksagan om stadsmusikanterna som skulle till Bremen och som tack vare sina olikheter, inte minst i sättet att prata, löste sina problem tillsammans och skapade sig en bra tillvaro.
En av huvudföreläsarna var professor Elin Thordardottir, som berättade om den forskning hon bedriver i Kanada om flerspråkiga barn med språkstörning. Hon tog till exempel upp vad som är viktigt för prognosen – hur det ska gå för det flerspråkiga barnet med språkstörning. Faktorer av betydelse är bland annat mängd och kvalitet. Det är viktigt att se till att barnet får en tillräckligt omfattande exponering för det nya språket, och det gäller både input – att lyssna – och output – att själv producera talat språk. För att utveckla ett välfungerande språk behöver vi exponeras för det nya språket under hälften av vår vakna tid. Vidare behöver språken, både hemma och i förskola och skola, vara stimulerande och varierade. Det är alltså inte lämpligt att reducera antalet språk, utan viktigt att stimulera alla barnets språk. Utvärdering av språkträning bör, förutom testresultat, inkludera hur träningen haft effekt på vardagskommunikationen och välbefinnandet. Elin Thordardottir poängterade avslutningsvis att även barn och elever i språklig sårbarhet behöver språkliga och kunskapsmässiga utmaningar. Utan utmaningar, ingen utveckling.
Svårigheterna med att diagnostisera flerspråkiga barn med språkstörning togs upp av flera av forskarna på composiet. En intressant studie som blev ett tydligt bevis för att överdiagnostisering ibland sker, redovisades av den israeliska logopeden och forskaren Hadar Os från universitetet i Bar–Ilan. I undersökningen fick ett antal flerspråkiga barn med språkstörning genomgå intensiv språkträning under några månader. Behandlingen fokuserade på berättande och barnens föräldrar fick råd om hur de kunde stimulera språkutvecklingen hemma. Efter att träningsperioden avslutats gjordes en ny testning och det visade sig då att 30 procent av barnen inte längre uppfyllde kriterierna för språkstörning, och således var feldiagnostiserade. Hadar Os presentation av forskningsresultaten resulterade i en diskussion bland åhörarna om vikten av att flerspråkiga barn får tillräckligt med språklig träning och stimulans innan man fastställer en språkstörningsdiagnos.
Eva-Kristina Salameh är professor i logopedi och en av våra främsta flerspråkighetsforskare i Sverige med bas på universitetet i Lund. Hon är även medförfattare till bokserien om språkutveckling och språkstörning hos barn, där den senaste delen med tema flerspråkighet nyligen kommit ut. Eva-Kristina Salameh redogjorde för sin forskning, som bland annat bygger på processbarhetsteorin som utvecklats av lingvistikprofessorn Manfred Pienemann vid universitetet i Newcastle. Baserat på forskningsresultaten har professor Salameh och medarbetare utvecklat det svenska språktestet GrUS, Grammatisk bedömning av svenska som andraspråk. GrUS är ett dynamiskt test som utgår från ett utvecklingsperspektiv där man noterar var barnet befinner sig i sin grammatiska utveckling. Testresultatet hjälper till att avgöra vad barnet behöver automatisera och vad som är nästa nivå i språkutvecklingen. I stället för barnets kronologiska ålder används exponeringen för andraspråket som en tidsvariabel.
En nära samverkan mellan professionella och familjer i arbetet med att stödja de flerspråkiga barnens språkutveckling är A och O, och flera av föreläsarna gav exempel på olika projekt där familjer med samma språkbakgrund träffats i grupp tillsammans med logopeder och både fått språkliga råd av logopederna, och kunnat ge varandra råd om hur språkutvecklingen kan stimuleras. Man betonade att språkråden bör vara tydliga och funktionella i vardagen för att vara av nytta. Många av de språkråd som vi logopeder och pedagoger ger idag är inte verifierade och det här är ett område där det behövs mer forskning.
Ett konkret råd som lyftes fram i föreläsningarna var dock att det alltid är bra att öva berättande oavsett om det handlar om första- eller andraspråket. Att kunna bygga upp en historia och berätta är ett av de språkliga områden som har bäst transfereffekt till andra språk. Har man en god förmåga att berätta på sitt modersmål, eller på andraspråket, kan alltså den förmågan lättare överföras till flera språk, än övningar i grammatik och ordförråd. Att kunna berätta är också oerhört viktigt för alla personers identitetsutveckling, inte minst för flerspråkiga barn som kanske upplevt flykt och trauman. Flera av de föreläsande logopederna och forskarna vittnade om att psykisk ohälsa är vanligt förekommande i de grupper de arbetar med.
Föreläsarna i Bremen betonade också vikten av att vi som möter flerspråkiga barn och elever inom vård och skola besitter interkulturell kompetens, och att vi fortsätter att arbeta med att öka den kompetensen. Bland annat tog professor Yasemin Karakasoglu från universitet i Bremen upp att alla professionella som möter nyanlända inom skola, sjukvård och olika samhällsinstitutioner – inte bara ”specialister” – behöver denna kunskap. Det är viktigt att vi påminner oss själva och varandra om att man inte kan förutsätta olika saker om en person utifrån vardagliga iakttagelser av dennes ursprungsland, modersmål, religion, kön eller hudfärg. Vi behöver dock vara medvetna om och på ett sakligt sätt informera oss om de nyanländas bakgrund, skolgång, kulturella värderingar med mera eftersom dessa faktorer mer eller mindre subtilt påverkar en individs andraspråksinlärning. Sist men inte minst behöver vi vara medvetna om våra egna värderingar och synsätt för att kunna bemöta nyanlända och flerspråkiga barn och elever med ett bredare perspektiv. Som en koppling till detta ämne visades som avslutning på composiet en del av författaren Chimamanda Ngozi Adichies TED-tal The danger of a single story som handlar om hennes egen barndom och om att våra liv och vår kultur är sammansatta av en mängd olika berättelser. En tänkvärd föreläsning som går att hitta på Youtube.
Marika Habbe, SITS
Referenser:
Abutbul-Oz, H., Armon-Lotem, S. & Walters, J. (2012). Bilingual Parents Questionnaire (BIPAQ). Israel: Bar-Ilan University, Tel Aviv.
Nettelbladt, U. & Salameh, E-K. (red.). (2018). Språkutveckling och språkstörning hos barn. Del 3 Flerspråkighet – utveckling och svårigheter. Lund: Studentlitteratur.
Ngozi Adichie, C. The danger of a single story. Ted talk 2009.
Thordardottir, E. Referat från föreläsningen Speech language therapy for bilingual and migrant children – what works best? (2017). Publikationer: https://www.researchgate.net/scientific-contributions/9917340_Elin_Thordardottir