Barnet: Gemenskap eller utanförskap?
Språket: Solklart eller snubbeltråd?
Pedagogiken: Hjälp eller stjälp?

Denna presentation bygger på fyra decenniers erfarenhet, forskning och försök att förstå språkutvecklingsproblematik, på engelska developmental language disorder, DLD. Först som logoped och senare med blicken riktad på mötet mellan språkliga förväntningar och möjligheter i förskola, skola och kamratliv. Jag försöker sätta ord på och kommunicera min förståelse av vad som sker – eller riskerar att ske – när språkutvecklingen inte går som på räls, vilka känslor och konsekvenser det kan få för barnet, både i ett nu-perspektiv och på lite längre sikt i tonåren och sedan i vuxenlivet.

Ofta väcks en sårbarhet till liv – triggas fram – när kraven på språklig prestation dyker upp, exempelvis i samband med studier, eller bara när det finns en förväntan om att kunna läsa och förstå en text, fylla i ett papper eller hjälpa barnen med läxorna. Sårbarheten måste bearbetas och begripas för att inte lägga hämsko på tal-, läs- eller skrivlusten. För språka, läsa, skriva måste man göra regelbundet och mycket för att stärka och utveckla sin språkliga förmåga.

Skolspråket – en snubbeltråd

Ja, hur kan man förstå språkutvecklingsproblem? Och vems perspektiv är det vi skildrar när vi försöker beskriva och förstå? Dessa frågor tror jag att vi måste reflektera över om vi ska kunna hjälpa, stötta och sporra. Det handlar om att inte bli alltför säker i sin tro att man vet och har förstått – i alla fall inte så länge man endast har ett utifrånperspektiv i form av symptombeskrivningar och testresultat. Nej, det gäller att komplettera med barnens egna perspektiv, hur de tänker, upplever och känner och vilka erfarenheter de har – ett inifrånperspektiv.

Men språket då, är det alltid så solklart, eller är det en snubbeltråd ibland? Svaret är enkelt: givetvis är det ofta svårtytt och långtifrån solklart. Man skulle exempelvis våga påstå att själva skolspråket är en snubbeltråd med sina ämnesord och abstrakta begrepp presenterade i långa texter som ofta saknar stöd i ett sammanhang. Sökarljuset riktas därför mot förhållningssätt, undervisning och lärmiljö, det vi kallar pedagogiken. Det är där vi hittar möjligheterna. Exempelvis: förankra språket i sammanhang, bilder, föremål och erfarenheter, inte minst språkliga erfarenheter – alltså modersmålet. Tillsammans bidrar allt detta till att en förförståelse byggs upp.

Tekniken kan avlasta – till viss del

Lärare måste bli – om de inte redan är det – språkligt medvetna för att kunna anpassa sitt språk efter elevernas förutsättningar. Vi vet att fonologisk medvetenhet och bokstavskännedom i förskoleålder har ett samband med tidig läs- och skrivutveckling, liksom att en automatiserad och säker koppling mellan ljud och bokstav stärker läsutvecklingen. Samtidigt är det just dessa aspekter som modernt teknikstöd kan avlasta, exempelvis genom stavnings- och grammatikkontroll, att få text uppläst med syntetiskt tal, anteckningsstöd och dikteringsprogram.

Men leder en automatiserad, snabb och korrekt avkodning per automatik till ökad läsförståelse? Erfarenhet pekar snarare mot att dessa ofta går hand i hand, åtminstone hos goda läsare, och att en säker avkodning är en gynnsam faktor för läsförståelse, dock utan att vara en garanti. Det finns de som läser, alltså avkodar, långsamt och osäkert, inte minst i samband med högläsning, men ändå tycks ha behållning av innehållet och förstå. Och tvärtom: de som läser snabbt och flytande utan att alls ha koll på vad de läser och därmed utan läsförståelse. Frågan blir därför vad den moderna tekniken inte på ett självklart och enkelt sätt kan hjälpa till med. Figuren nedan illustrerar det som inte kan kompenseras med modern teknik.

Kvaliteterna i figuren ovan utvecklas genom att vi bjuda in och låta sig bjudas in till samvaro, samspel och samtal kring ett gemensamt intressefokus, det vill säga exakt samma sätt och saker som i den första tidiga språk- och kommunikationsutvecklingen. Skriftspråkandet bygger på samma önskan om att förstå och göra sig förstådd, att dela och bli delaktig. Dialogiskt samspel – samtal – är det naturliga och nästan för-givet-tagna sättet att kommunicera. Men i samband med språklig sårbarhet är det inte alltid självklart att barnet/eleven har bjudits in till något metakognitivt samtal kring språk och kommunikation. Detta trots att hon eller han är den som vet hur det känns, har erfarenheten och både de goda och dåliga exemplen på bemötande och pedagogik.

Sammanfattningsvis handlar kommunikation om något man gör tillsammans, en samkonstruktion av mening skulle man kunna säga. Språkutveckling och språkförmåga handlar alltså inte om individprestationer – utan en gemensam önskan om att förstå varandra för att kunna dela upplevelser och erfarenheter.

Text: Barbro Bruce, 12 januari 2018
Bilder: Adobe Stock, privata