2021-04-07
Alla barn, men särskilt barn med språkliga svårigheter, behöver vuxna i sin omgivning som förstår betydelsen av samtal och kommunikation. Att föräldrar – och andra vuxna – anpassar sin kommunikation till barnet kallas för responsivitet, och detta fenomen har visat sig ha stor betydelse för barns språkutveckling.
I min avhandling Turn-taking and early phonology: Contingency in parent–child interaction and assessment of early speech production fokuserade jag på två områden inom barns språkutveckling: responsivitet i föräldra–barn-interaktion samt utveckling av tidig fonologi och hur den kan testas. I den här artikeln sammanfattar jag vad forskningen säger om olika typer av responsivitet i föräldra–barn-interaktion, och hur detta har visat sig påverka språkutvecklingen. Jag beskriver också en av mina egna studier från avhandlingen, i vilken jag undersökte relationen mellan ordförrådsstorlek hos 18 månader gamla barn och föräldrarnas temporalt kontingenta responsivitet, det vill säga hur snabbt föräldrarna svarar på barnens kommunikativa initiativ i vardagliga samtal.
Utveckling av språk och kommunikation i social gemenskap
För att ett barn ska kunna utveckla användning av talat språk krävs att barnet får uppleva och höra talat språk, allra helst i sammanhang som det upplever som meningsfulla och positiva. När det gäller den tidiga språkutvecklingen är det, i vår del av världen, framför allt föräldrarna som bidrar till att barnet får höra talat språk. Föräldrarna interagerar med spädbarnet från första början och svarar på dess beteende och uttryck på olika sätt. Upprepningarna i det omgivande språket som barnet hör skapar minnesspår i barnets hjärna. Igenkänning av både talat språk och den yttre miljön gör att barnet med ökad mognad kan göra kopplingar mellan de ord som talas och det som orden representerar. Förutsättningarna för att barnet ska kunna göra dessa kopplingar mellan språk och miljö ökar naturligtvis om föräldrarna pratar om det barnet ser, hör, gör och upplever i stunden. Barnet lär sig då inte bara ord, grammatik och fonologi, utan också hur man gör när man samtalar.
Responsivitet
Flera studier har visat samband mellan föräldrars responsivitet och barns språkutveckling. Med responsivitet menas här tendensen att svara på ett barns beteende, något som man kan se hos föräldrar i hela världen och som har betydelse för utvecklingen av anknytningen mellan barn och förälder. Föräldrar svarar inte bara på barns vokala och verbala beteende utan också på andra beteenden som blickbeteende och motoriska aktiviteter. Responsivitet återspeglar föräldrarnas lyhördhet för barnets behov, olika uppfostringsprinciper, samt den kunskap och förståelse för barnet och dess utvecklingsnivå som föräldrarna har.
Föräldrars responsivitet är i generella drag ett universellt fenomen, men exakt hur responsiviteten ser ut och i hur stor utsträckning den förekommer varierar med olika faktorer som sociokulturell tillhörighet, socioekonomisk status, föräldraroll (första eller andra vårdnadshavare) och barnets kön. Skillnader har bland annat noterats i vad i barnets beteende föräldern ger respons på (till exempel uttryck för fysiska behov eller positiva uttryck), och på vilket sätt svaren ges (exempelvis beröring eller verbalt svar). Även mer föränderliga faktorer som barnets ålder och utvecklingsnivå, barnets verbala och ickeverbala kommunikation i stunden samt förälderns emotionella status har inverkan på responsiviteten. Så har man exempelvis funnit att responser till barn som ännu inte lärt sig gå oftare innehåller benämning av föremål (till exempel ”boken”), medan responser till barn som har lärt sig gå oftare består av verbfraser (till exempel ”ska vi läsa?”).
Föräldrar kan ge respons på olika sätt, till exempel i form av tal, ljud, ansiktsuttryck, beröring, gester, rörelser. Oftast är responserna multimodala, som när föräldern pratar, gestikulerar och använder ansiktsuttryck samtidigt. De verbala responserna kan innefatta benämning, imitationer, bekräftelser, frågor, beskrivningar, eller syfta till att fånga uppmärksamhet eller styra barnets fokus.
Responser som ges till de yngsta barnen, upp till cirka fyra–fem månader, är oftast så kallat dyadiska, det vill säga de handlar om barnet och kommunikationen med föräldern, ansikte mot ansikte. Föräldern pratar till exempel om barnets leende eller tolkar de ljud och rörelser som barnet åstadkommer. När barnen blir lite äldre ökar de extra-dyadiska responserna, det vill säga de som handlar om händelser i miljön och om olika objekt utanför föräldra–barn-dyaden. Andelen dyadiska/extradyadiska responser har också i några studier visat sig variera mellan olika kulturer.
Kontingens
Responser kan vara kontingenta, det vill säga ”kopplade”, innehållsmässigt (konceptuellt) eller tidsmässigt (temporalt) till det som föregått responsen. (I den engelskspråkiga litteraturen används ibland begreppet ”contiguity” för temporal kontingens.)
En innehållsmässigt kontingent respons ges till exempel om barnet pekar på/tittar på/leker med en leksaksbil och föräldern i anslutning till detta benämner ”bil” i ett yttrande som är adekvat för situationen och för barnets utvecklingsnivå. Här är förälderns uppmärksamhet och följsamhet av betydelse, det vill säga att föräldern ser vad barnet är intresserat av och benämner just det. Tidigare forskning har visat ett positivt samband mellan språkinlärning och antalet responser som är kontingenta med barnets intressefokus/aktivitet. Motsatt resultat har noterats om responsen inte är innehållsmässigt kontingent, det vill säga om föräldern istället pratar om något som inte är i barnets fokus.
När det gäller tidsmässig/temporal kontingens brukar föräldrars responser på barns beteende vanligtvis komma inom två–tre sekunder. Även om det förefaller finnas ganska stora normalvariationer i de temporala aspekterna av turtagning – i en del familjer går turtagning snabbt och i andra lite långsammare – vet vi att en respons från föräldern behöver komma i ”rätt tid” för att främja språkinlärning. Om barnet har fokus på något annat än det som föräldern pratar om, minskar ju möjligheterna till inlärning av språk.
Barn får av naturliga skäl inte alltid respons direkt, eller ens på allt sitt beteende, eftersom föräldrar också behöver ha fokus på annat än sitt barn, men föräldrar svarar vanligtvis på barns vokalisationer och yttranden. Föräldrar pratar också oftare till barnen om barnen också vokaliserar jämfört med om barnen är tysta. Deprimerade mödrar har dock visat sig vara atypiska i sina responser till sina små barn. De är antingen mer tillbakadragna eller mer påträngande än mödrar utan depression, och barnen blir i sin tur påverkade av detta. Under mer typiska förhållanden kan det dock vara helt avsiktligt från förälderns sida att inte svara barnet. Det kan handla om att föräldern vill ge barnet utrymme till att vara mer aktivt i samtalet.
Kontingenta verbala responser har visat sig ha betydelse för barns språkliga och kommunikativa utveckling på flera sätt: förmåga till gemensam uppmärksamhet och till turtagning i interaktion stöttas, liksom utvecklingen av ordförråd, grammatik och fonologi. Responsiva strategier har också visat sig vara effektiva i föräldrabaserad intervention för barn med tal- och språkstörningar.
De flesta föräldrar anpassar hela tiden mer eller mindre medvetet sin kommunikation till barnets språkliga och kommunikativa förmåga både med avseende på innehåll och timing och behöver oftast ingen särskild information om detta. Men för de barn som har språkliga svårigheter kan det vara gynnsamt om föräldrarna är medvetna om barnets språkliga och kommunikativa nivå och om hur de kan stötta barnet genom sitt eget sätt att kommunicera.
Relationen mellan barns ordförrådsstorlek och föräldrars temporalt kontingenta responsivitet
I en av studierna i min avhandling undersöktes temporala aspekter av turtagning i interaktion mellan föräldrar och deras 18 månader gamla barn. Yttrande- och pausduration i vardagsinteraktion undersöktes, bland annat för att se om det fanns några samband mellan storleken på barnens ordförråd och hur snabbt föräldrarna svarade på barnens yttranden. Ljudinspelningar av samtal mellan 15 barn och deras föräldrar gjordes hemma i vardagssituationer. Barnen var indelade i tre grupper efter ordförrådsstorlek: stort, typiskt eller litet. Resultaten visade att föräldrar till barn med stort ordförråd svarade snabbare på sina barns yttranden jämfört med föräldrarna till barn med typisk ordförrådsstorlek, som i sin tur svarade snabbare än föräldrarna till barn med små ordförråd.
Ett samband fanns alltså mellan barnens ordförrådsstorlek och hur snabbt föräldrar svarade på sina barns yttranden. Det är dock viktigt att påpeka att studien inte kan säga något om eventuella orsakssamband. Det går inte att säga om ordförrådstorleken hos barnen är en följd av föräldrarnas beteende eller om föräldrarna anpassade sitt beteende till barnens språkliga nivå. Inte heller vet vi om det fanns någon annan bakomliggande faktor som påverkade både föräldrarnas timing och barnets språkliga nivå, till exempel genetik. För att veta mer om det behövs vidare forskning.
Fortsatt forskning …
I min forskning fortsätter jag nu att undersöka responsivitet på olika sätt. Just nu arbetar jag i ett forskningsprojekt vid Linköpings universitet som handlar om lexikal utveckling och gestutveckling hos små barn med cochleaimplantat eller språkstörning, samt i en grupp med typisk språkutveckling. Vi undersöker bland annat verbal och ickeverbal kommunikation i interaktion mellan barn och deras familjemedlemmar (https://liu.se/nyhet/vr-medel-for-att-titta-pa-sprakutveckling-hos-barn).
Jag deltar också i ett annat projekt som undersöker relationen mellan barns språkliga utveckling och föräldrars responsivitet/grad av anpassning i kommunikationen med sina barn. Vi undersöker specifikt om den fonologiska komplexiteten i barnens yttranden kan relateras till artikulatoriska anpassningar i föräldrarnas tal. Vi närmar oss i detta projekt också frågan om riktning av påverkan, det vill säga att vi undersöker om barnen påverkar föräldrarna likväl som att föräldrarna påverkar barnen. Dessa studier är en del av ett större projekt om effekt och förekomst av föräldrars artikulatoriska anpassningar i barnriktat tal på Stockholms universitet (https://www.ling.su.se/held).
Ulrika Marklund
leg logoped, fil dr
ulrika.log@gmail.com
Referenser
Akhtar, N., Dunham, F., & Dunham, P. J. (1991). Directive interactions and early vocabulary development: The role of joint attentional focus. Journal of Child Language, 18(1), 41–49.
Albert, R. R., Schwade, J. A., & Goldstein, M. H. (2018). The social functions of babbling: acoustic and contextual characteristics that facilitate maternal responsiveness. Developmental Science, 21(5), e12641.
Baumwell, L., Tamis-LeMonda, C. S., & Bornstein, M. H. (1997). Maternal verbal sensitivity and child language comprehension. Infant Behavior and Development, 20(2), 247–258.
Dominguez, S., Devouche, E., Apter, G., & Gratier, M. (2016). The roots of turn‐taking in the neonatal period. Infant and Child Development, 25(3), 240–255.
Field, T., Diego, M., & Hernandez-Reif, M. (2009). Depressed mothers’ infants are less responsive to faces and voices. Infant Behavior and Development, 32(3), 239–244.
Girolametto, L., Pearce, P. S., & Weitzman, E. (1996). Interactive focused stimulation for toddlers with expressive vocabulary delays. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 39(6), 1274–1283.
Gros-Louis, J., West, M. J., Goldstein, M. H., & King, A. P. (2006). Mothers provide differential feedback to infants’ prelinguistic sounds. International Journal of Behavioral Development, 30(6), 509–516.
Gros‐Louis, J., West, M. J., & King, A. P. (2014). Maternal responsiveness and the development of directed vocalizing in social interactions. Infancy, 19(4), 385–408.
Hart, B., & Risley, T. R. (1995). Meaningful differences in the everyday experience of young American children. Paul H Brookes Publishing.
Karasik, L. B., Tamis‐LeMonda, C. S., & Adolph, K. E. (2014). Crawling and walking infants elicit different verbal responses from mothers. Developmental Science, 17(3), 388–395.
Marklund, U. (2018). Turn-taking and early phonology: Contingency in parent-child interaction and assessment of early speech production (doktorsavhandling, Department of Linguistics, Stockholm University).
Marklund, U., Marklund, E., Lacerda, F., & Schwarz, I. C. (2015). Pause and utterance duration in child-directed speech in relation to child vocabulary size. Journal of Child Language, 42(5), 1158–1171.
Messinger, D., & Fogel, A. (2007). The interactive development of social smiling. Advances in Child Development and Behaviour, 35, 328–366.
Paavola, L., Kunnari, S., Moilanen, I., & Lehtihalmes, M. (2005). The functions of maternal verbal responses to prelinguistic infants as predictors of early communicative and linguistic development. First Language, 25(2), 173–195.
Rollins, P. R. (2003). Caregivers’ contingent comments to 9-month-old infants: Relationships with later language. Applied Psycholinguistics, 24(2), 221.
Rowe, M. L., Denmark, N., Harden, B. J., & Stapleton, L. M. (2016). The role of parent education and parenting knowledge in children’s language and literacy skills among white, black, and latino families. Infant and Child Development, 25(2), 198–220.
Snow, C. E. (1977). The development of conversation between mothers and babies. Journal of child language, 4(1), 1-22.
Tamis-LeMonda, C. S., Adolph, K. E., Lobo, S. A., Karasik, L. B., Ishak, S., & Dimitropoulou, K. A. (2008). When infants take mothers’ advice: 18-month-olds integrate perceptual and social information to guide motor action. Developmental Psychology, 44(3), 734.
Tamis‐LeMonda, C. S., Bornstein, M. H., & Baumwell, L. (2001). Maternal responsiveness and children’s achievement of language milestones. Child Development, 72(3), 748–767.
Tamis-LeMonda, C. S., Kuchirko, Y., & Song, L. (2014). Why is infant language learning facilitated by parental responsiveness? Current Directions in Psychological Science, 23(2), 121–126.
Tamis-LeMonda, C. S., Kuchirko, Y., & Tafuro, L. (2013). From action to interaction: Mothers’ contingent responsiveness to infant exploration across cultural communities. IEEE Transactions on Autonomous Mental Development, 5(3), 202–209.
Tomasello, M., & Farrar, M. J. (1986). Joint attention and early language. Child Development, 1454–1463.
Van Egeren, L. A., Barratt, M. S., & Roach, M. A. (2001). Mother–infant responsiveness: Timing, mutual regulation, and interactional context. Developmental Psychology, 37(5), 684–697.