2019-11-07

Jag heter Anna Båve Schultz, är 33 år gammal och som frilansare kallar jag mig för ”Flickan med språkstörningen”.

Varför just det namnet? Och var kom idén ifrån?

 Ordet ”flickan” har faktiskt två delar i sig som påminner om varandra:

1)    Stereotypa föreställningar mellan könen kan göra att det är svårare att upptäcka språkstörning hos flickor eftersom flickor helst inte ska ta så mycket plats.

2)    I första säsongen och första avsnittet i tv-serien ”Supergirl” pratar Kara Zor-El (som är Supergirl) och Cat Grant om varför Cat gav henne namnet Supergirl och inte Superwoman (varför flicka och inte kvinna). Cat svarar på frågan att hon kallas sig för bland annat flicka och är stolt över det!

Ordet ”språkstörning”:

Jag tillhör dem som inte tycker om ordet störning. Det är ett laddat ord som kan skrämma människor. Så här fick jag tänka till ordentligt.

Jag chattade med en del personer som hade frågor om alla namn som åker runt på internet.

Är språknedsättning, språkstörning, språksvårigheter, språklig sårbarhet eller DLD (Developmental Language Disorder) samma sak? Eller är de olika? Och på vilket sätt?

Svårigheterna i sig är inte enkla att förstå när man tar det talade språket och allt runtomkring för givet och då krånglar vi till det ännu mer med valet av namn.

Jag, personligen tillhör dem som ibland tar år på sig för att lära sig det nya namnet på ett företag när de vill förnya sig, blir köpta eller något annat.

Ordet ”med” kom på köpet.

Nog om namnet.

I ett äldre nummer av den här tidningen blev jag intervjuad under rubriken ”Åtta frågor till Anna Båve Schultz”. Ni hittar intervjun i nummer 4, 2017 (se länk nedan).

Den här gången tänker jag dela med mig varför jag egentligen bryr mig.

Att vara en av många som vill öka kunskapen om språkstörning är för mig en självklarhet.

Jag har själv valt att kalla det för #språkstörningsspridare och taggar ordet när jag eller någon annan lyfter språkstörning på något sätt.

Jag är nu inne på mitt 10:e år som frilansföreläsare, där jag försöker ge kunskap om hur ett liv med språkstörning kan se ut. Förhoppningsvis kan det ge ringar på vattnet inom många olika delar.

De första åren bestämde jag mig för att starta en hemsida, och efter ett tag att gå ut på sociala medier, för att ge information på det sättet också.

Varför jag en gång började föreläsa var delvis av nyfikenhet på samhällets (o)kunskaper om språkstörning – hur kände och mådde andra människor med språkstörning?

Ett annat skäl var boken ”Ibland låtsas jag att jag förstår – en bok om elever med språkstörning” av Malena Sjöberg. I boken var det en av föräldrarna som ville veta hur det kan vara att ha en språkstörning som vuxen, och den meningen tar verkligen fram drivet i mig än i dag, 11 år efter att jag själv läste och lyssnade på boken.

Så småningom blev jag kontaktad av Riksförbundet DHB som frågade om jag ville föreläsa och det var via ”Mitt unika barn” (en föräldrakonferens för föräldrar som har barn med språkstörning) som min första föreläsning ägde rum i september och året var 2010.

Det var en dag då jag kastades runt av förtvivlan av vad jag hade tackat ja till. Här skulle jag föreläsa om mig själv och prata om något som jag hade dolt.

Jag grät hela vägen dit och hemåt. Jag tänkte att det får gå som det går och att jag gjorde det för att hjälpa föräldrarna. Peppa dem att kanske förstå sina egna barn lite bättre.

Det var första gången jag föreläste om mitt liv och än har jag inte slutat. Även om jag är hemskt nervös så tycker jag det är riktig roligt och jag hoppas verkligen att föreläsningarna hjälper till på något sätt.

Eftersom jag är inne på mitt 10:e år kommer jag att förnya innehållet i föreläsningarna och ta upp saker jag inte har vågat tidigare. Min hemsida kommer också att förnyas men namnet kommer vara detsamma.

Det gjorde så ont i hjärtat när jag förstod att jag var långt ifrån ensam om att få jobba hårt för att folk överhuvudtaget skulle se mig för den jag är och inte bara mina utmaningar, och samtidigt dölja så mycket jag kunde för att ingen skulle ta mig för att vara onormal. Att försöka passar in i mallen var så oerhört viktigt, vilket gjorde att en del av mitt ”jag” försvann.

Jag är egentligen en otroligt pratsam person som blev nedtystad av mobbning, av att folk mer hörde på hur jag sa något än vad jag sa. När människor skulle vara ordpoliser och rätta felsägningar i stället för att bara säga hur det ska låta och inte göra en så stor sak av det. Att det är något som kan hända alla och det är helt okej.

Något som är vanligt förekommande i ett samtal med personer som är snabba på att växla ämne och område i samtalet gör att det kan kännas som att man missat ”samtalståget” och det känns jobbigt att ta upp ämnet igen eftersom man är rädd för att betraktas som dum. Då väljer man att sitta tyst och bara lyssna istället.

Jag vet hur ett liv med språkstörning kan se ut och jag vet hur dåligt man kan må. Att ständigt behöva bemöta ord och meningar som sårar en på djupet men ändå förstå att personen som sa det inte för sin vilda fantasi förstår innebörden.

Energi kan gå åt i stor skala när man ständigt behöver förklara sig och fundera över varje ord man ska säga för att den andra personen ska kunna möta en. Man frågar sig om det är värt det.

Jag glömmer aldrig en föreläsning från SPSM som berättade om ett barn som sa något i stil med att han ständigt kommer efter: ”Det är som att de andra kör sportbil och jag åker trehjuling”.

Men vet ni, även om det är tunga minnen som kommer fram av att skriva det här, så försöker jag ändå se det positiva i vår värld och jag vägrar vara tyst igen!

På återseende!

Anna Båve Schultz

 

Länkar och boktips som nämns i artikeln:

Annas webbplats:
http://www.flickanmedspråkstörningen.se/

Intervju med Anna i tidskriften Tal & Språk, nr 4, 2017:
https://sits.nu/wp-content/uploads/2018/02/Tal-Språk-nr-4-2017.pdf

Malena Sjöberg (2007): Ibland låtsas jag att jag förstår: en bok om elever med språkstörning. Stockholm: Afasiförbundet