2019-10-19
Vid kongressen 2019, då SITS firade 60-årsjubileum, gav Astrid Frylmark besökarna en historisk tillbakablick, som du kan läsa här nedan. Astrid har under många år varit engagerad i föreningen, bland annat som ordförande.
De första tio åren
Låt oss i tanken förflytta oss till år 1959. Många av er besökare vid denna kongress var inte födda då – kanske 90 procent av er. Detta var året då Ingo vann över Floyd Patterson i boxning, Melodifestivalen började sändas i TV och Fidel Castro tog makten på Kuba. Själv var jag fem år.
Två unga småbarnsföräldrar som var engagerade i sina jobb bestämde sig för att starta en förening inom det gemensamma ämnesområdet. Björn och Margareta Fritzell – han foniater, hon talpedagog. Björn hade fått en del av sin utbildning utomlands, och var säkerligen inspirerad av bland annat ALF, Audiologopædisk Forening, i Danmark. Föreningen fick det ståtliga namnet Svensk Förening för Foniatri och Logopedi. Danska ALF och Norsk Logopedlag var redan från början självklara samarbetspartners. Föreningen anslöts också till IALP, International Association of Logopedics and Phoniatrics.
Observera, att vid denna tidpunkt fanns varken logoped- eller talpedagogutbildningar i Sverige! Dessa båda utbildningar formaliserades under första halvan av 1960-talet, en som grundutbildning och en som vidareutbildning. Gunnar Bjuggren, som tog initiativ till logopedutbildningen, tyckte i likhet med många andra att det hade räckt med en utbildning.
SFFL fick en mångprofessionell bas med läkare, logopeder, talpedagoger och psykologer som förenades i sitt intresse för ämnesområdet.
70-, 80- och 90-tal
År 1976 tog jag min logopedexamen. På våren, innan utbildningen avslutades, tittade Björn strängt på oss studenter och sa ”… och så ska ni förstås bli medlemmar i SFFL!”. Det blev jag. En passiv sådan. Jag hade fullt upp med att föda barn och mitt arbete som förskolelogoped. Men jag gladde mig åt tidskriften som ramlade ner i brevlådan några gånger per år.
Under tiden blomstrade föreningen. Medlemsantalet växte. Man utnyttjade tekniken – ett styrelsemöte hölls per telefon år 1979. En telefonlur på ett köksbord i Malmö och en i Stockholm. Unn Görman var då ny i styrelsen och deltog i mötet. Glädjande nog är Unn också här i dag!
Björn och hans efterföljare i föreningens ledning värnade om det nordiska samarbetet i NSLF, Nordisk Selskap for Logopedi och Foniatri. Varje sommar hölls seminarier i Kungälv, centralt placerat mellan de tre skandinaviska länderna. Man gav även tillsammans ut Nordisk tidskrift for logopedi och foniatri.
I november 1981, när jag hade fått mitt tredje barn, tog jag med mig min baby och åkte iväg på min första SFFL-kongress. Den hölls i Älvsjömässan. Min syster bodde då fem minuters promenad från mässan. Hon fick ta hand om babyn medan jag fyllde på mina kunskaper. Jag skulle springa över och amma efter några timmar. Men … när brösten började spänna för mycket var min kappa försvunnen! Det fanns en bemannad jättegarderob där jag hade lämnat in kappan. Ute var det många minusgrader. Jag var desperat och personalen otrevlig. Då fick jag låna en minkpäls av den fina talpedagogen Margareta Lanefeldt! Jag kände mig rätt malplacerad i den … men den värmde under promenaden. Tvärprofessionell samverkan när den är som bäst räddade mig, min dotter och kanske framför allt min syster i en pressad situation.
Men någonstans drog det ihop sig till drama. Det fanns på den tiden ett starkt konkurrenstänkande mellan yrkesgrupperna i SFFL.
Någonstans gick det snett. Och tittades snett. Jag har bara hört ryktena, men ett årsmöte urartade och många logopeder lämnade föreningen. Några talpedagoger bildade en egen förening. Av detta märkte jag som passiv medlem ingenting. Tidskriften fortsatte att komma. En av de få psykologerna, Anders Lundberg, var ordförande några år.
Någon gång under denna tid beslutade sig SFFL för att rikta in sig på barns språk- och talutveckling, och inte på hela det breda fältet med röst, afasi, dysartri och så vidare. Jag är inte insatt i hur detta beslut togs men det ledde förstås till ett minskat intresse för föreningen inom foniatergruppen och bland de logopeder som jobbade med röst och afasi.
Nytt millennium
För min del återuppväcktes intresset för SFFL i början av detta årtusende. Jag hade flyttat från klinikchefstjänsten på Akademiska sjukhuset i Uppsala till Sundsvalls sjukhus. I Uppsala var jag dagligen omgiven av kompetens och arbetsgemenskap. I Sundsvall var den enda logopeden (föreningens nuvarande ordförande Sofia Norrman) barnledig och jag kände mig väldigt ensam. Då ringde Unn Görman från SFFLs valberedning och frågade, om jag kände någon som kunde tänka sig att sitta i styrelsen. Varför gå över ån efter vatten? Jag tog uppdraget! Jag har alltid uppskattat att befinna mig i tvärprofessionella sammanhang. Jag har heller aldrig förstått de motsättningar som funnits. Det finns ju barn, elever och vuxna med bekymmer så det räcker och blir över för oss allihop.
Louise Bjar, som vid denna tid arbetade på talpedagogutbildningen i Malmö, var ordförande. Jag fick min nödvändiga dos av arbetsgemenskap tillsammans med mina nya styrelsevänner. De blev oumbärliga för mig som hade abstinens på yrkessnack.
Så blev det dags att hitta en efterträdare till Louise och jag åtog mig uppdraget med glädje. Både i SFFL och i den nordiska arbetsgemenskapen, NSLF. Det nordiska samarbetet var tidigare format med en organisation per land, men detta luckrades nu upp. Därför ingår numera både SITS och Svenska Logopedförbundet i den nordiska gemenskapen. I Danmark är flera organisationer medlemmar. Norsk Logopedlag finns förstås kvar, och vi har också glädjen att ha Island med. Ett gott minne från min tid som ordförande var när vi fick vara med vid den högtidliga tillkomsten av en logopedutbildning i Reykjavik. Finland har däremot tackat nej till att delta i NSLF.
Jag hade ett möte med en representant för foniatergruppen, Gunnar Björk, som inte förstod varför de alltid fick inbjudan till SFFLs kongress. Han kände inte till föreningens historik. Vi beslutade oss för en odramatisk skilsmässa från foniatergruppen. Länge kom dock den pensionerade foniatern Hans Lindholm från Uppsala på våra årsmöten. I dag, på denna jubileumslunch, bjuds vi på foniaterunderfundig musikalisk underhållning av Henrik Widegren från Lund.
Inför SFFLs 50-årsjubileum åkte jag tillsammans med Åsa Lindström, som var kassör då, till Karlstad och det föreningsarkiv som finns där för att ta del av dokument från föreningens första decennier. Vi bläddrade i gamla dokument, kvitton och protokoll och hittade bland annat noteringen om telefonmötet 1979. Föreningens historia finns alltså bevarad. Vid 50-årsjubileet hade jag som ordförande den stora glädjen att få ge Tal- och Språkpriset till Björn och Margareta Fritzell för deras initiativ att starta föreningen.
SFFL blev SITS
År 2013 var det dags för mig att lämna över ordförandeskapet till Sofia Norrman. Det behövdes nya krafter, ny inspiration, och äntligen löstes den länge diskuterade namnfrågan när SFFL fick namnet SITS, en lättuttalad akronym för det mer begripliga namnet Svensk Intresseförening för Tal och Språk. Jag tänkte att nu är det föreningsarbete som är kopplat till mitt yrke över för min del. Men då blev jag nominerad av SITS att kandidera till IALPs styrelse. International Association of Logopedics and Phoniatrics. Jag blev invald i Turin 2016 och lämnade nu i augusti. En artikel om åren i IALP kommer senare i detta forum.
Hur kommer det sig att vi inte är fler medlemmar i dag? SITS och alla ideella föreningar har samma problem. Vem har tid och lust att engagera sig? Detta problem delar föreningslivet också med andra områden i samhället. Nätet, Facebookgrupper och Twitter ger också yrkesutveckling, men det går inte upp emot att få träffas så här och lyssna ”på riktigt”. Samtalen runt kaffeborden, återseendets glädje – det är ändå härligt att träffas.
Observera att alla i styrelsen arbetar ideellt. Därför kostar den här fina kongressen ungefär hälften av vissa andra kurser. Jag kan personligen inte förstå hur arbetsgivare gladeligen betalar dubbelt så mycket pengar för att skicka er och era kollegor på de kommersiella kurser i storformat som ordnas av diverse utbildningsföretag och att dessa kurser drar lika mycket eller mer folk än detta fina arrangemang!
Vi kan konstatera att 60-åringen SITS, trots medlemstapp, hänger med sin tid. SITS finns på sociala medier och artiklar publiceras i dag på nätet. Vi kan också konstatera att intresset för kunskap om språkstörning är större än någonsin. Kunskap sprids i förskola och skola – om än inte i den takt vi skulle önska.
Hur framtiden blir vet ingen av oss. Inte för oss själva, inte för föreningen. Men i dag lever vi och mår bra!
I dag lever SITS och ser till att vi alla mår bra. Vi har fått god påfyllning både i kroppen och i huvudet. Därför vill jag tacka styrelsen för allt arbete ni lägger ner och utbringa ett fyrfaldigt leve för jubilaren.
Länge leve SITS!
Astrid Frylmark
