2021-01-16 (uppdaterad 2021-02-22)
Flickors och pojkars upplevelser av stamning
Stamning är en något som de allra flesta av oss känner till. Trots det råder det allmänt en ganska diffus föreställning om vad stamning beror på, en föreställning som ofta är baserad på felaktiga och fördomsfulla antaganden. Den vetenskapliga förklaringen till att stamning uppstår hos en person är att det finns brister i den så kallade neuromotoriska styrningen av den muskelaktivitet som behövs för att talet ska flyta jämnt. Det finns också starkt vetenskapligt stöd för att både genetik och miljöfaktorer spelar en avgörande roll för om stamning uppstår och kvarstår. Det är ganska vanligt att små barn börjar stamma i samband med att språket och talet utvecklas. Ungefär åtta till tio procent av alla barn i förskoleåldern har haft en period av stamning men hos de allra flesta växer stamningen bort av sig själv.
För de barn som fortsätter att stamma upp i högre ålder är det inte ovanligt att stamningen har en inverkan på livskvaliteten. Stamning kan påverka självkänslan starkt negativt och ge upphov till psykisk ohälsa som ofta uppstår på grund av de egna eller omgivningens negativa reaktioner på stamningen. I studier som har gjorts med vuxna som stammar berättar de att stamningen har haft en stark negativ inverkan under barndomen och uppväxten, både känslomässigt och socialt.
Stamning kan variera mycket mellan olika personer. Allmänt råder en uppfattning om att stamning lå-lå-lå-låter så här eller sssssssså här. Men ofta är stamning svår att skilja från det icke-flyt i talet som alla människor har i form av upprepningar, pauser och fördröjningar. Det är därför inte alltid helt lätt att uppfatta att någon stammar, dels för stamningen kan förväxlas med normalt icke-flyt i talet, dels för att en del personer som stammar blir väldigt bra på att dölja den hörbara stamningen genom att till exempel tala mindre, undvika vissa ord eller undvika olika situationer där man förväntas tala. Det är alltså möjligt att en person kan stamma och tycka att det är väldigt jobbigt trots att människor i personens omgivning inte ens uppfattar det.
Genom åren som klinisk logoped har jag tyckt mig se en tendens till att flickor oftare än pojkar utvecklar en strategi som innebär att de döljer stamningen för omgivningen genom att tystna, vara fåordiga och undvika situationer där man förväntas prata. Vetenskapligt är detta ett område som i stort sett är outforskat; vi vet alltså inte om det verkligen finns skillnader mellan hur flickor och pojkar som stammar upplever och hanterar sin talproblematik och hur det utvecklas under uppväxtåren.
I mitt projekt som doktorand på Karolinska Institutet i Stockholm undersöker jag därför hur flickor och pojkar upplever att det är att stamma under uppväxten, med extra fokus på tonåren. I mina studier tar jag också reda på om flickor och pojkar väljer olika strategier för att hantera stamningen. Preliminära data från en av mina undersökningar visar att stamningens negativa inverkan på livskvaliteten ökar i takt med ålder och är som mest negativ under tonårstiden. Efter 18 års ålder vänder kurvan nedåt och avtar gradvis. I den grupp av 165 personer som jag undersökt är erfarenheten av stamning genomgående lite mer negativ hos flickorna jämfört med pojkarna och skillnaden mellan könen som störst i just tonåren. Tonårsflickorna beskriver att de är mer benägna än pojkarna att undvika att tala och dra sig undan olika situationer, både i och utanför klassrummet, där det förväntades att man ska delta muntligt (Samson, Lindström, Sand, Herlitz & Schalling, 2020).
Att leva med det som kallas dold stamning kan skapa mycket ångest och begränsa livet fundamentalt. Sannolikheten är dock stor för att de som döljer sin stamning – där de tonåriga flickorna verkar utgöra den stora riskgruppen – inte får hjälp eftersom man inte hör stamningen och därför inte förstår de problem som stamningen skapar. Jag förväntar mig att kunskapen om könsskillnaderna inom området stamning kommer att ha betydelse i klinisk logopedisk bedömning och behandling av stamning och leda till en mer jämställd vård. Jag anser också att det är av stor vikt att de som finns i tonåringars närhet med ett ansvar för att de ska kunna utveckla sina förmågor till full potential, har god kunskap om stamning och stamningsproblematik. Det stöd ungdomar och framför allt flickor som stammar får av lärare, kuratorer, skolsköterskor och andra nyckelpersoner i deras närhet, kan vara avgörande för utvecklingen av en god självkänsla och tillit till egen förmåga att kunna prestera i alla de uppgifter som krävs i skolan – uppgifter som många som stammar ibland upplever som oöverstigliga.
Ineke Samson
Logoped på Logopedkliniken, Danderyds sjukhus
Doktorand med projektet Stamning hos unga kvinnor och män
på Enheten för logopedi, CLINTEC, Karolinska Institutet
https://medarbetare.ki.se/people/inesam
Referens:
Samson, I., Lindström, E., Sand, A., Herlitz, A., Schalling, E. (2020) Larger reported impact of stuttering in teenage females, compared to males – A comparison of teenagers’ result on Overall Assessment of the Speaker’s Experience of Stuttering (OASES), Journal of Fluency Disorders, Volume 67, 2021, 105822, ISSN 0094‑730X, https://doi.org/10.1016/j.jfludis.2020.105822.