Att vara speciallärare. Språk-, skriv- och läsutveckling respektive matematikutveckling

2018-06-12

Barbro Bruce, med. dr i logopedi och docent i utbildningsvetenskap med inriktning specialpedagogik, skriver här om antologin ”Att vara speciallärare” som hon varit redaktör för. Den bild av specialläraren som växer fram i boken är en kollega som är mitt i klassrummet, och som ser, lyssnar och fungerar som stöd till enskilda elever i sårbara lärandesituationer och kollegor i pedagogisk sårbarhet. 

I denna bok lyser den specialpedagogiska lampan särskilt på specialläraren. Det är nu cirka tio år sedan vi i Sverige fick en ny speciallärarutbildning med ämnesspecialiseringar (språk-, skriv-, läsutveckling respektive matematikutveckling) respektive målgruppsspecialiseringar (utvecklingsstörning, grav språkstörning, dövhet/hörselskada och synskada). Speciallärare med ämnesspecialisering saknar ofta en tydlig uppdragsbeskrivning, både i relation till specialpedagogprofessionen och till försteläraruppdrag i svenska respektive matematik, något som blev startpunkten till denna bok. Vad är det då för speciallärarroll som har beskrivits i bokens olika kapitel?

Först och främst handlar det om att vara ett ämnesdidaktiskt stöd inom språk-, skriv-, läs- respektive matematikutveckling i sårbara lärandesituationer. Men det handlar också om att bidra med nya sätt att se, förstå och förhålla sig till den mångfald och variation i lärandeförutsättningar som finns i varje klassrum, och att möta den med erbjudanden om varierade verktyg och former av lärande, undervisning och bedömning.

Speciallärarens tre stora uppdrag är undervisning, utredning och utveckling. Det innebär att lyssna, observera, reflektera och kompensera genom att föreslå, prova och utvärdera olika anpassningar i lärmiljö, undervisning och bedömningspraktiker. Sammantaget handlar det om att se möjligheter och att bekräfta och bygga vidare på det som finns, fungerar och bär, och att inte fastna i det som fattas, felar och brister.

Därmed kan man våga påstå att det är utmaningar som initierar och driver den pedagogiska utvecklingen. När olika svar och lösningar har identifierats kan anpassningar och åtgärder sättas in innan någon hunnit misslyckas, alltså i förväg och till gagn för hela klassen. Detta som en proaktiv pedagogik med syfte att förebygga och förekomma sårbara lärande- och undervisningssituationer. Det som är absolut nödvändigt för elever i sårbara lärandesituationer är oftast också gynnsamt för alla i klassrummet.

Ett annat genomgående tema i boken är samsyn och samverkan, både inom skolans väggar och utanför. Samverkan inom skolan handlar främst om speciallärarens samarbete med klasslärare, men även med elevhälsan och skolans ledning. En elev som befinner sig i en sårbar lärandesituation innebär per definition en lärare i en sårbar undervisningssituation. Det är en utmaning som det gäller att förstå och med olika medel hantera och lära sig något av till gagn för hela klassens lärande i samtid och framtid. Mot bakgrund av att språk-, skriv- och läs- respektive matematikutveckling är bokens centrala tema, belyser vi särskilt samverkan mellan speciallärare och logoped.

I boken ges exempel från speciallärare med den nya speciallärarutbildningen som hunnit få erfarenhet av rollen och uppdraget. Genom att lyssna på speciallärarna själva får boken ett inifrånperspektiv och en förankring i rådande skolpraktik, något som är extra viktigt mot bakgrund av den oklarhet som tycks finnas när ”andra” försöker beskriva speciallärarens uppdrag, det vill säga utifrånperspektivet.

Den bild av specialläraren som växer fram är en kollega som är mitt i klassrummet, och som ser, lyssnar och fungerar som stöd till enskilda elever i sårbara lärandesituationer men också till kollegor i pedagogisk sårbarhet. Det gäller både lärande-, undervisnings- och bedömningssituationer i kraft av att det mesta som sker i skolan är språkburna och språkligt krävande aktiviteter. Det handlar om tydlighet i språket så att alla kan förstå vad som förväntas i olika skoluppgifter och att alla elever ges möjlighet att uttrycka sin kunskap.

Specialläraruppdraget handlar också om att systematiskt följa upp och utvärdera rådande praxis inom respektive specialiseringsområde. Likaväl som att föreslå utvecklingsområden, gäller det att våga ifrågasätta metoder som inte visar sig ge förväntade resultat. Härifrån är steget inte långt till att också bidra med egna analyser och initiera utvecklingsarbete av olika slag. Det är genom kollegiala samtal som en gemensam kunskap och erfarenhet växer fram.

Som speciallärare gäller det att hålla jämna steg med aktuell forskning inom området, som vad gäller språk-, skriv-, läs- respektive matematikutveckling är ett mycket stort och snabbt växande forskningsfält. En av speciallärarens roller är att följa, förstå och förklara nya forskningsrön och vilka konsekvenser de kan få i undervisning, lärande och bedömningspraktiker.

Att vara speciallärare, utgiven på Gleerups 2018. Barbro Bruce, redaktör och medförfattare. Övriga författare i bokstavsordning: Peter Berry, Annette Byström, Catarina Grahm, Anna Henningsson-Yousif, Ingemar Holgersson, Maria Kragh, Linda Plantin Ewe, Helena Sjunnesson, Anna-Karin Svensson och Catarina Wästerlid.

Barbro Bruce

Bild: Gleerups

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial